allt är för mycket
har orimlig ångest över en dubbelbokning jag inte ens gjort själv nästa vecka(det skulle lika gärna kunnat vara jag som gjorde den).
bebisen i magen rör sig och jag är evigt tacksam varje gång. sedan blir jag lite trött på det och vill bara sova.
sova gör jag för övrigt inte alls på natten längre. från att ha haft några kämpande timmars sömn under de mörkaste timmarna, infaller den nu någonstans vid morgonens mest desperata.
och jag jag är osäker.
osäker, men mest av allt trött. på det känslomässiga tunga. på ansvaret jag fått och som jag tagit.
