möh
det är mycket nu.
hade jag haft en enda grej till
i mitt liv, utöver hemlängtan, bebis,
ångest inför framtiden, förvirring kring
inkomst och ett märkligt och påfrestande
förhållande till såväl ex-pojkvän som
nuvarande pojkvän, hade jag sagt att
det var FÖR mycket.
men nu är det alltså överkomligt. med
överkomligt menar jag att jag håller
huvudet över vattenytan, ungefär så.
det duger såklart inte, och jag behöver
sålla bort endel jobbiga prylar ur mitt liv,
men utan den hjälp jag behöver från
typ alla i min (lilla) bekantskapskrets samt psyk,
går det inte. kan liksom inte släppa
på allt *känslomässigt ansvar* pga finns
ingen som hjälper till att ta på sig av det.
ganska bekymmersamt. och ovant, efter flytten från
göteborg, psykolog, boendestöd, magnus och praktik.
det var liksom lite hela mitt liv jag lämnade bakom mig
och det här nya är varken tillfredsställande eller på något
vis positivt för ihoplappandet av mitt psyke.
det finns ett litet undantag i allt jobbigt, och hon heter ingrid.
fy vad jobbigt och krävande och svårt och läskigt det är, och fy
vad jag inte ångrar att jag behöll henne.
