vahahaha?
okej, förstår att det blir tjatigt när varje
inlägg handlar om nedräkning, men jag
gör liksom inte mycket annat om dagarna
än att just räkna, pilla på fötter i magen,
äta, och försöka greppa vad som ska komma.
om nästan prick två veckor kommer jag ligga
nyopererad(obs, är livrädd) med en färsk bebis
på bröstet. det är ju galet.
galen är också den nojan som nu verkligen
infunnit sig. mängden fel och farligheter som
bebisar kan födas med är helt överväldigande.
det blir inte heller bättre av att jag saknar min
gamla lägenhet, spårvagnar, ett himlans ex,
en vän i enköping, och massa andra grejer som
jag helst skulle vilja ha runt mig ungefär tjugofyra
timmar om dygnet.
mvh
stressad som en spänd sträng
